2012-04-03

Förlåt Egoina. Snälla släpp in mig i värmen igen!

Funderar ni någon gång på vad det var som gjorde att du och dina vänner blev just vänner. Eller vad det egentligen var som gjorde att det blev som det blev med de du hyser agg till.

Jag funderar på det ibland och har kommit fram till att det varit små saker som gjort att jag blivit vän med mina vänner. Som en av mina bästa vänner som jag träffade i gymnasiet. Jag gillade honom inte. Han var rätt kaxig. Så var vi båda med i en modevisning (jo då, man har ju varit mannekäng) och under en paus hängde han av en händelse med hem och jag bjöd på en korvamacka. Och sedan dess har vi hållit ihop. På mitt bröllop höll han tal och sade att det var den viktigaste korvamacka han ätit i hela sitt liv.

Samma små tillfälligheter kan omöjliggöra vänskap. Som killen som råkade bli den första min ungdoms kärlek blev tillsammans med efter vårt uppbrott. Jag och denne kille ses någon gång per år med gemensamma vänner, men jag har fortfarande en olustig känsla i magen och kan fortfarande inte förmå mig att riktigt, riktigt vara hans vän.

Här i bloggvärlden har jag ett färskt exempel på den lilla skillnaden mellan vänskap och inte vänskap. Jag har under alla år följt bloggerskan Egoina. Hon har en uppfriskande överraskande humor med självdistans.

Jag har tidigare haft två bloggar med olika Alias. När jag skrev med mitt första alias var Egoina och jag "kompisar". Jag kommenterade på hennes blogg och hon skrev då och då en kommentar på min blogg. Sen blev hon ganska snabbt stor och hade inte lika mycket tid att hänga på min blogg.

När jag började skriva på min andra blogg fortsatte jag kommentera på Egoinas blogg, men utan att berätta att jag var samma som den där med det gamla alias. Det var därför skitkul när hon i positiva ordalag skrev om mig på sin blogg. Vi hade typ blivit "vänner" igen genom att jag kommenterat och hon kollat in min blogg.

Nu när jag bloggar i eget namn har jag igen kommenterat med nytt namn utan att berätta om förändringen. Och denna gången har det gått totalt galet. Jag skrev en lite elak kommentar om en ofördelaktig egenskap vi med humor brukar ha. Och Egoina blev sur och tog bort kommentaren. Jag skrev och sade förlåt. Den blev inte publicerad. Efter det har jag skrivit några neutrala kommentarer och konstaterat att jag hamnar i papperskorgen.

Attans! Jag har förlorat en god "vän" för att jag förlitat mig på att hon kommer gilla mig som en ny bekantskap en tredje gång. Jag tänkte inte på att det första intrycket är så himla viktigt. Jag tänkte inte på att skillnaden på vänskap och ovänskap är så hårfin.

Igen Egoina. Flåt!

5 kommentarer:

Singelmamman sa...

Hm. Det måste ha varit något väldigt elakt om hon nonchalerar dig så! Inte för att jag känner henne, men jag läser henne, ibland.
Jag är gammal nog att tycka att det går att förlåta det mesta.

Själv är jag för trög, så jag förstod inte att du är densamma som Witsman. Så jag fick diskret...*harkel* hjälp av Sus att fatta det.

Mammahäxan sa...

Att kommunicera via skrift kan ibland vara svårt, saker kan missförstås. Fast så är det väl IRL också.
Första gången jag träffade min blivande man tyckte jag INTE om honom. Han var en arrogant jävel. Han tyckte jag var tillbakadragen och sur. Men vi ändrade våra åsikter..Nu har vi varit ett par i 15 år.

Per sa...

Singelmamman: Min poäng är snarare att det är så himla lite som gör skillnaden om man hittar varandra eller inte. Jag vet ju inte hur sur hon blev, bara att hon blokerade mig. Troligen är hon och de andra stora bloggarna tvungna att göra så för att inte få för mycket idioter som skriver skit.

Inte konstigt att du inte fattat. Jag har inte velat offentliggöra kopplingen.

Mammahäxan: Humor och ironi är i alla fall lite svårare på skrift. Du och din man har lyckats väl trots något tvekande inledning.


Jo, så har jag kommit på att jag ju faktiskt kan skriva till Egoina och be om förlåtelse. Vi har mailväxlat så jga har nog hennes mailadress någonstans. Det ska jag minsann göra...

Grabben i bloggen bredvid sa...

Det är svårt med kommentarer, framför allt om man försöker vara anonym. För då finns bara orden, inte kopplingen till en person som man känner och vet hurdan den är.

Jag har flera gånger sett att det som jag skrev med glimten i ögat och med ett visst stänk av ironi ser helt annorlunda ut när man själv ser det färdiga resultatet.

Per A sa...

Jag har råkat ut för det några gånger, att kommentarer som jag tänkt som fyndiga bara fallit platt. Men det händer rätt ofta IRL också :-)